emelie

Kl 00 - 01 hade jag 10-15 min mellan värkarna. 

Mellan 01 - 02 var det 9-10 min mellan dem. 

Kl 02-02.30 2-10 min. Oregelbundna som bara den.

Inte konstigt att jag väntade hemma, jag vet ju att det "ska" va 2-3 min mellan värkarna. 

Trodde ALDRIG att jag var öppen 10 cm när jag kom in. Så tokigt att man inte känner sin egen kropp men när huvudet säger en sak och kroppen en annan blir det väl lätt fel ;) 

När fick du reda på att du var gravid? 7 juni 2013

Blev det en chock? Både ja och nej, jag hade mina känningar innan att jag var preggo men när testet var positivt blev jag faktiskt chockad.

Hur gammal var du? nyss fyllda 26 år

Hade du mycket halsbränna? hade ingen halsbränna

Spydde du mycket? jag spydde aldrig, men mådde frukansvärt illa och skallen snurrade de första 18 veckorna...

Var det någon favoriträtt som ändrades? som förra graviditeten så fick jag väldigt svårt för kött (köttbitar), som jag annars tycker om.

Hade du mycket foglossning? hade ingen foglossning

Hade du sammandragningar? mina sammandragningar som jag hade i mitten av graviditeten märkte jag inte av, min BM sa till mig en gång när hon undersökte magen, oj nu har du en sammandragning...eh jaha kände noll. grejen var väl att jag inte kände dem rejält förrän alldeles i slutet... v.36 kanske...?

Ditt sf mått som störst? oj, det vet jag inte.

Har du fått bristningar? jag fick bristningar på insida lår ganska tidigt, men de gick försvann, smörjde på som bara den med oljor (dock vet jag ju inte om det var det som hjälpte!). sen har jag på magen. ovanför naveln och runt där.

Trodde du att det var en pojke eller flicka? Jag trodde stenhårt på en flicka.

Vad hoppades du på? Åh..så svårt. Självklart är det ju en dröm att få uppleva att ha en av varje, men jag ville så gärna ha en tjej också. För Junia. Att se två systrar växa upp tillsammans skulle också vara så kul. Det spelade verkligen ingen roll!

Hade du mycket vätska i kroppen? Nej

Hur mycket gick du upp i vikt?  11 kg

Hur ser du på graviditeten idag? Oh den gick fort! Helt otroligt fort. Men om jag bortser från mina första illamående veckor så hade jag en fantastisk graviditet och jag kunde jobba fram till V.39. Hade inte speciellt ont någonstans. Såklart att man blev trött, fick ont i rygg och bäckenet osv med det får ju alla i slutet. 

Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Ville och ville, jag visste ju att det skulle gå snabbt så jag hade inte direkt planerat så mycket (det hade jag vid förra förlossningen) synd bara att min hjärna inte kopplade att mina som jag trodde var sammandragningar var riktiga värkar, för jag hade planerat att få ryggbedövning och hinna pusta ut och "chilla" lite innan själva krystandet.

Gick du över tiden? Njaaaoooaa. 4 timmar ;) BF 2 feb, hon kom 3 feb 04.00.

När började din förlossning? 2 feb, vid 20.00 började jag få sammandragningar/förvärkar. Riktiga värkar 02.00.

Hur lång tid tog det? Kom till förlossningen 02.46 och hon kom till världen 04.00

Hur mycket var du öppen när ni kom in? 10 cm

Vad tyckte du var jobbigast? Den här gången var det jobbigast att krysta ut bebisen. Jag var inte riktigt beredd på att göra det direkt. Jag var rädd för att kroppen inte hade hunnit med och att det gick för fort. Just där och då tyckte jag att det var sjukt jobbigt att inte föda med bedövning - som jag hade planerat.

Om jag hade fått göra om allt skulle jag ha åkt in betydligt tidigare, litat på min kropp och sagt nej till rösterna i mitt huvud som sa nej du kan inte åka in nu, du är säkert inte ens öppen, du kommer bli hemkickad, du har väckt Junia o dina föräldrar i onödan osv. 

Var du rädd för något? Jag blev rädd när BM sa att det inte skulle bli någon ryggbedövning och att bebisen typ skulle komma NU!

Grät du? Jag grät när de la henne på mitt bröst och när Kim sa att det var en flicka.

Skrek du? Denna gång hade jag lärt mig att ta det lugnt med skrikandet och använda det som kraft istället.

Tog du nått smärtstillande? Lustgas

Blev du sydd? Nej
 
Dragen med sugklocka? Nej

Hur många var inne i förlossningsrummet? Kim, en barnmorska och en assistent bm.
 
Hade du någon nära med dig? Kim

Hur stor var bebisen? 3660g 51cm

Blev det en pojke eller flicka? Flicka

Vad fick hon heta? Alicia Åberg (mellannamnen är inte bestämda riktigt än)

Hur ser du på förlossningen idag?På ett sätt är det ju skönt att det gick snabbt, att jag inte behövde känna denna smärta i flera timmar. Det är jag tacksam över. Men jag känner väl också att BM var mycket mer förstående och "snälla" första gången jag födde. Nu var det mer ; du har ju gjort de här förr, du vet vad du ska göra osv, hade inte lika bra stöd från deras sida. Vilket är lite tråkigt men jag vet inte, allt gick så fort så jag kanske överreagerade. Men det är en helt otrolig upplevelse och jag är så glad över hur fort man glömmer hur jävla fruktansvärt ont det faktiskt gör för annars skulle jag aldrig gjort om det. Alla tycker olika, alla förlossningar är olika, jag tycker inte det gör ondast att öppna sig från 0-10 eller när barnet ska ner i förlossningskanalen eller va tusen det kallas. Det som typ tar knäcken på mig är krystandet. När huvudet är precis  i öppningen och åker tillbaka lite när värken är över och man ska ta i igen. 

Var allting värt det? Jag skulle kunna vara gravid i flera år (däremot räcker det med en förlossning vart annat år ;) om belöningen skulle bli en liten Alicia. Mitt hjärta slår för mina barn. 

Kände inte av några förvärkar på hela dagen. Levde på som vanligt och trodde aldrig att det skulle sätta igång på självaste BF-datumet. 

Hade några oregelbundna sammandragningar under eftermiddagen som inte gjorde ont. 

La jag mig i soffan och kollade på farmen. Då började jag lägga märke till att sammandragningarna kom med 15-20 min mellanrum men de gjorde fortfarande inte ont och det kändes lite löjligt att klocka dem. 

Kim tittade konstigt på mig och frågade vad jag höll på med.. Är det på G?

Neeeeej nej sa jag, det är bara sammandragningar och det gör inte ens ont. Jag tog en Alvedon, då avtog det hela lite och vi kollade på filmen"en pappa på burk". Jag ville inte våga hoppas på att det var dags och försökte tänka på annat.

Junia sover, Wilma sover, vi gör oss klara för sängen. Kan inte riktigt koppla av och sätter på ett Grey's avsnitt.

Nu är det ca 10-15 min emellan men gör fortfarande inte ont. Känns bara som att livmodern spänner sig och arbetar i en minut och sedan släpper det. Väldigt olikt det jag kände när värkarna började med Junia så min hjärna kopplar inte riktigt. Går in i duschen och blir kvar där en stund. 

Värkarna går inte över efter duschen och jag börjar bli lite stressad. Ska vi ringa efter någon som kan ta Junia och Wilma? Tänk om det bara är falskt alarm och vi väcker folk helt i onödan. 

Eller tänk om det går jättesnabbt och jag inte hinner få någon bedövning osv. 

Försöker prata med Kim men han har ju lite svårt att veta hur jag känner. Haha ja hur ska han kunna veta om det är dags eller inte? Jag lägger mig igen och tror det ska gå över. Gör fortfarande inte ont. 

Nu sätter det igång. Nu börjar de där värkarna jag kände sist jag skulle föda. 

Jag känner starkt hur hård livmodern blir och hur det trycker i ryggen. Nu går det inte att vara tyst och jag kvider mig igenom några värkar. Junia vaknar och frågar om jag är ledsen. Nej mamma har bara ont i magen. Hon följer efter mig till köket och jag tar emot mig mot bordet och andas högt igenom en värk till. 

-TYST mamma!, säger Junia och höjer fingret. Sova! 

Haha mitt i allt de onda så står vi där i köket och gapskrattar, jag och Kim. Stackars Junia förstår ingenting men hon skrattar hon med. 

Ringer till förlossningen, BM frågar standardfrågor som om vattnenavgång och om värkarna är regelbundna och hur många min mellanrum. 

Hon säger med lugn röst att ta den tid jag behöver och gör er iordning, lämna syskon och sen kommer ni in. 

Jag säger att jag vill ha ryggbedövning och ja det skulle jag få. 

Lämnar Junia och Wilma hos mamma och pappa som bor granne med sjukhuset. Vi parkerar vid dem och går mot förlossningen. 

Värkarna gör nu fördjävla ont och de kommer tätt! Men jag är inne i min värld och säger inte så mycket. Stannar upp och andas, masserar ryggen, försöker tänka att snart...snart får jag bedövning så jag kan andas och få lite paus. 

Kommer in till förlossningen. Träffar en BM som tar in mig på ett rum, hon frågar lite frågor. Det går lite sakta. Hon går och hämtar en skjorta. Tar det lugnt. 

Jag säger: 

- nu trycker det fan på här... 

Hon frågar om jag vill ha lustgas och jag säger att jag vill ha ryggbedövning nu! 

Hon ropar på BM Rose-Marie, som ska undersöka mig och se hur öppen jag är. 

Jag sätter på mig rocken och lägger mig på sängen. Som jag förövrigt inte tycker om, hatar att ligga på rygg med de där spända banden runt magen och rumpan mot den hårda sängen... Nä fy vad ont det gör. Jag står hellre upp när jag har värkar. På alla fyra eller lutad mot sängen eller sackosäck. Men nu ska jag inte arbeta med mina värkar utan bara bli undersökt så fine. 

Hon kollar på mig och säger:

Nehepp du Emelie, det blir ingen bedövning här. Du är öppen 10 cm och snart är det dags att krysta! 

Öhhhhh, här får jag lite panik. Vadå? Det står i min journal, jag ringde ju tom och sa det? Ska jag ligga här nu och ta emot mer smärta på en gång? 

Jag klarar inte det? Jag frågade vad är nästa steg nu? Jag pallar inte. Jag måste vila. Jag vill byta ställning, inte ligga på rygg, men det får jag inte. 

Jag vill vila. 

-Men snälla vila? Säger BM. Vill du inte bara få det gjort nu och få ut barnet så får NI vila tillsammans? 

-Neeeeeeeej... 

Om inte vattnet har gått när jag kommer tillbaka in hit så tar jag hål på hinnorna och då kommer bebisen. Ok? 

- okej sa jag. 

Jag tittade på Kim och säger att det är Ditt fel, du som inte ville in, du som tog det lugnt, du som skulle duscha innan vi åkte?!?!?!! Ditt fel allting! 

Jag måste få bedövning. 

Kim höjde upp lustgasen och säger att jag ska andas i den och inte skrika. Ta den precis innan värken och håll kvar, (han var fan bättre pepp än barnmorskorna där) tror inte att de förstod att jag var helt förtvivlad över att jag inte skulle få bedövning. Det kanske inte var hela världen osv men JUST DÅ så tänkte jag såklart bara på det. 

Tar hon hål på hinnorna och vattnet splashar ut. Nu börjar krystvärkarna nästan med en gång och jag kan omöjligt hålla emot fast jag är rädd. Jag är rädd för att allt gått så snabbt och jag är rädd för att kroppen inte hunnit med att öppna sig så att jag ska spricka. 

Jag skriker att jag är rädd och inte vill, 

-Skrik inte på oss, få ut barnet nu istället. Andas inte bort värkarna. Den är alldeles här, kom igen nu! Känn på huvudet det är bara DU som kan få ut den! 

Fan här blir jag lite arg, på riktigt. Och sen så gör det så jävla ont så jag vet inte vart jag är. Den smärtan som jag upplevde på 1 timme var så intensiv så jag inte ens kan beskriva den. Det gjorde ondare nu än med förlossningen med Junia. 

Just där och då bestämmer jag mig för att nu får det vara slut. Jag tar i och slutar inte förrän bebisen är ute. Värken var i princip över men jag fortsatte att ta i och krysta på den värken och med Rose-Maries hjälp fick vi ut HENNE! 

Jag frågar vad blev det?! Kim vad är det? Vad är det vi har väntat på i nio månader? 

-En flicka. Åh en flicka... Herregud.

Å tårar och glädje. Men hade som sist, väldigt väldigt ont efteråt. Trodde det var kört och det skulle bli stygn och hela den jobbiga baletten men jag klarade mig! Helt otroligt utan en enda bristning. 

Rose-Marie klappade mig på benet och sa att det har varit lugnt här hela helgen så får de äntligen in en föderska och du är här i en timma...kändes nästan som om vi inte behövdes. Du är helt otrolig och det här gjorde du så bra! 

Brickan kom in. Vi njöt. Jag blev kissnödig och fick ångest över det. Minns första gången efter Junia. Inte kul, men det gick bra. 

Flyttas över till BB. Får ett delat rum. Men är ensamma i rummet vilket var så skönt. Vi bestämmer oss för att åka hem redan samma kväll om allting är ok med Alicia. 

Kim intar sängläge, Alicia sover gott i lilla plastbaljan och jag går in och tar en låååång, varm dusch och tänker: jäklar jag gjorde det igen! Stolt som bara en nybliven mamma kan va. 

Stolt pappa

Kan verkligen inte förstå att vi är här nu, jag som stirrat mig tokig på detta datum och räknat ner dag för dag. (Som alla blivande föräldrar) 

Men vet ni vad, det är lugnt. Ingen stress. Bebisen får ligga kvar lite till, det gör inget. Säger jag nu ja, kan nog låta annorlunda på onsdag om den inte kommit då haha. Timmarna går lite långsamt nu. 

Jag gick över tre dagar med Junia så jag räknar med lika många nu... 

Speciellt bara för dig Cecilia. 

I torsdags så var jag hos barnmorskan igen. Jag tog en promenad. Det var inte så smart för jag mådde verkligen inte bra. Men så kan det ju vara, antingen var det bebisen som låg och tryckte på nerver, eller låg så pass långt upp och kom åt så jag mådde så dåligt. Eller så var det nån bakterie som inte hörde hemma i kroppen. Vem vet.

Vi pratade iaf om det och hon sa att jag kunde köpa åkesjuketabletter på apoteket om jag ville testa, men njä jag skippade det. Annars vila, vila, vila och ladda upp.

Men som vanligt så tog kollade vi att allt stod rätt till. Urinprov check, blodtryck 90/60, vikt 65 kg, fosterljud 146, magen hade vuxit till sig och hamnat precis på mittenkurvan, hon uppskattade att bebisen väger lika mycket som Junia gjorde när hon föddes (lite mindre kanske) alltså runt 4000 g.

 

Så det VAR sista besöket utan en bebis på utsidan bestämde vi. Men i fall att så sa vi att vi ses på torsdag igen om inget händer :)

 

 

 

Jag - 24/1 flicka 

Mamma - 26/1 pojke 
Tilde - 27/1 flicka 

Ja så nu är vi här! Jag och bebisen har jobbat på bra och vi mår bra. Visst jag känner ju att jag är ganska så jäkla gravid just nu. Allt ömmar och ryggen går mitt itu såhär på kvällen.

Snart kommer ju den största överraskningen som finns, en flicka eller pojke. 

Hur känner jag inför det då? 

Alla de som säger att det inte spelar någon roll förstår jag nu. För att det spelar verkligen ingen roll. Jag har alltid drömt om en dotter och det fick jag för två år sedan, men nu så är mina känslor inför en pojke precis lika stor som om det skulle bli en flicka till. Två systrar. Junia och Alicia. Den glädjen, de banden som två systrar kan få, ha och dela livet ut. Vad slår det?

Eller tänk att få den stora upplevelsen att få en av varje. Tänk om JAG skulle få en son! Helt underbart! 

Så nu är det verkligen så spännande men min magkänsla säger ju fortfarande  att det blir en lillasyster.

Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig ;) 

Lilla älskade bebis nu är du välkommen ut till oss! 

Imorgon kommer mamma och pappa hem. Kan vara det som gör mig så harmonisk lugn. 

Skönt att få de små problemen lösta liksom, de ska ju tex ha Wilma när vi åker in osv. 

Jaja, nu ska jag vara tyst och typ njuta av att jag snart blir mammaledig :) 

Då alla värden var på topp blev det massa prat om förlossningen och tiden efter. 

Vikt: 66 kg (12 kg upp) 

Magen följde kurvan bra. 

Hjärtljud låg på 150. 

Vi pratade om jobbet, hon frågade om jag inte ville gå hem nu och förbereda mig mentalt. Jag sa att jag jobbar (förhoppningsvis) sista dagen på lördag. Då blev hon faktiskt lite förvånad, hon var liksom säker att jag skulle säga det jag alltid brukar säga; att jag vill jobba tills jag inte vill jobba längre. 

"Det är bra Emelie, du behöver faktiskt några dagar att förbereda dig för att bli mamma - igen" 

Ja, det är väl så. När man är hemma tänker man ju betydligt mer på det nya livet som snart är här. 

Jag är lugn och för min del gör det inget om bebisen vill stanna i magen några dagar extra. 

Idag kom den hemlevererad med posten. 

För det första så föll det mig i smaken att den var stor, kunde öppnas från alla möjliga håll och kanter, har 14 fack samt att den var svart. 

Ett av facken är värmeisolerat och ett annat är vadderat för tex iPad. 

Väskan har också en stadig gummibotten och det ingick skötbädd. 

Nu ska jag bara lära mig vart alla öppningar och fack sitter så är vi på banan. 

Det är dags för mig att gå igenom en förlossning igen. Fy fan (rent ut sagt). Jag vet ju hur det känns nu, denna gång. Varför utsätter man sig för denna smärta? Jo för att man glömmer nästan direkt och hjärnan lurar kroppen. Det var inte så farligt, nä kanske inte men just där och då, när man föder vill man ju bara lämna kroppen och dö. 

Jag är inte en sån som tänkt mycket på förlossningen, varken Junia's eller denna. Jag tar det som det kommer, jag vägrar planera och jag är öppen för allt. Funkar inte det ena, andra eller tredje så får de väl på något annat sätt få ut denna bebis. Snittas jag så fine, jag får ta det då. 

Nä som sagt, jag tänker inte måla upp en bild hur det kommer att bli.

Tillbaka till V. 39. Jag känner mig pigg och "lättare", känns nästan som att magen blivit mindre. 

Jag tycker jag får bra sömn fast jag både är kissnödig och törstig samtidigt om nätterna. 

Det är sammandragningarna som känns mest, ryggontet kommer som stick ibland men inte alls ofta. 

Jag har så svårt att få in i skallen att vi ska få barn igen. Är det inte lustigt? 

Om nån skulle fråga mig hur många veckor jag varit gravid skulle jag dra till med 24 veckor eller något sånt för jag tycker verkligen att det har gått så fort! Även de sista veckorna, undrar om jag kommer klättra på väggarna när jag slutar jobba nästa vecka. 

Jag vill tacka jobbet och Junia för att jag har upplevt världens snabbaste preggo-tid. 

Men nu så, slutspurten är påbörjad. 

Vi får se när denna lilla bebis behagar att titta ut <3 

Såklart att jag är orolig nu över att det ska starta när jag är på jobbet, för jag vill ju helst av allt föda i Södertälje och inte i Eskilstuna. Är nojig över att Kim inte kommer hinna från sthlm till etuna heller. Min barnmorska har sagt att jag ska in direkt om jag ska hinna med nån ryggbedövning. 

Alltså jag vet inte vad jag ska tro, kommer den här förlossningen gå snabbare än förra gången? 

Första värken vid kl 10. Klarade inte för allt i världen att vara hemma längre när klockan var 12.30. Ville verkligen åka in då, 13.20 framme vid förlossningen (öppen 7 cm)  och 13.40 får jag ryggbedövning. 14.00 öppen 10 cm och först då, när ryggbedövningen börjar verka förstår jag vad som pågår. Innan dess är allt bara ett mörker för att jag hade så ont och var stressad över hela situationen.

Om jag får önska vill jag komma in tidigare denna gång och känna mig mer säker. Ha mer kontroll och förstå vart i förlossningsskedet jag befinner mig. 

Aja, detta är bara tankar... Som det ser ut nu så är nästa vecka min sista arbetsvecka. På lördag ska jag hämta mor och far på Arlanda. Nu är det dags att han tar över. Men det är svårt, jävligt svårt att låta allt vara och gå hem. 

Hej 

Mikaela - 21/1 pojke

Åsa - 23/1 pojke 

Mamma - 26/1 pojke 

Tror att jag fått med det mesta, bara det sista som ska med precis innan vi åker in. Så som dricka, snacks, tandborste och kudden. 

Om ni har några tips på saker ni hade på förlossningen/BB så kommentera! 

Och Lasse och Åsa, ni får vara beredda med att ha telefonerna påslagna på nätterna ifall det sätter igång nu ;) 

Nu ska jag ta en lång dusch och sen blir det faktiskt sängen. Imorgon ny vecka vilket betyder dagis, jobb och dagmatte för familjen. 

Lågt och fint blodtryck, vågen stod på 65 kg (samma som förra gången), lyssnade på hjärtat (150), hon kände att bebisen sjunkit ner ordentligt och låg på plats, redo för att se dagens ljus närsom. Även om hon säger det så känns det så långt bort. Jag tror jag får vänta några veckor till. 

Vi gick igenom min graviditet och skrev hur jag vill ha det på förlossningen. 

Jag vill ha ryggbedövning även denna gång och min önskan är såklart att Kim får stanna med mig på BB om vi blir kvar någon natt. Jag var otroligt känslosam och hade ont timmarna efter att Junia hade kommit. Så önska kan man ju alltid göra. 

Amningen med Junia fungerade bra på direkten så det står också med (att jag verkligen vill att det ska funka innan jag lämnar bb) 

Ja, sen var det inte så mycket mer att tillägga.

-får se om vi ses nästa gång, 23 januari sa Lena. 

Jaaaa tänk om... 

Ryggen är helt ok, liksom resten av kroppen. Som sagt sammandragningar/förvärkar kommer och går men inget som gör ont. 

Jag kan inte förstå att det snart är dags. Eller att det i princip kan sätta igång nu. 

Rent mentalt är jag inte redo än, jag börjar få "kalla fötter"... Kommer jag verkligen att klara det här? 

Stackars Junia som inte har en aning om att hon snart kommer att få dela oss med en bebis. 

Herregud vad mycket tankar som snurrar i skallen nu. 

Tur att jag har jobbet som stjäl min uppmärksamhet i morgon. 

Har HUR mycket som helst att göra efter alla helger som leverantörerna har haft stängt. 

Godnatt.