emelie

...dagen efter kom min Junia!

11/1 2012

09.50 - vaknade, natten hade varit cool-lugn. hade bara gått upp några ggr för att kissa. jag vaknade inte ens när Kim åkte till jobbet vid 07- tiden.
jag gick i alla fall upp för att kissa och kände då att något "släppte" tittade i toan men såg inget. nehe tänkte jag och la mig med wilma i sängen igen. kände efter 10 min att det "högg till" där nere och runt magen som det inte hade gjort förut. jag ringde till Kim och sa att han kunde vara beredd att åka hem under dagen för att det kändes liksom annorlunda i kroppen. jag hällde upp ett bad och tänkte att de här gör nog susen så att det lugnar ner sig.
tji fick jag, efter bara 10 min hade värkarna satt i ordentligt. jag ringde till Kim igen och sa att han nog fick komma hem nu istället. jag försökte lägga mig till ro i badet, men det blev bara värre. ringde till mamma, rebecca och cecilia medan jag väntade på Kim.
jag började fundera på att jag inte alls klarade det här med smärta så bra. för att om det gör såhär ont redan nu så skulle jag ju aldrig kunna föda fram ett barn, helt omöjligt. det gjorde mig nervös.

Kim kom hem 11.20, då låg jag i sängen. försökte andas (som jag hade lärt mig) men det gick inte så värst bra. Kim klockade att jag hade värk var 5:e minut. Han ringde till förlossningen och de sa att vi kunde vänta hemma och att vi kunde höras under dagen.
jag försökte få i mig lite flingor och mjölk medan Kim packade ner de sista i bb-väskan. jag började få ännu ondare och jag kände att jag behövde smärtlindring. jag klarade inte av det. jag kände att jag var tvungen att åka in. Kim åkte till brunnsäng för att lämna av wilma hos mamma o pappa. medans försökte jag få på mig leggins och en tunika. bara det var ett helvete för att det kändes som om värken aldrig släppte. jag fick inget tillfälle att andas ut och samla ny kraft. det var otroligt jobbigt att inte kunna ta nya tag. jag stod i hallen och höll händerna mot varsinn vägg och tryckte så hårt jag kunde med händerna.
klockan var då runt 12.30 och i samma veva känner jag hur det rinner längst benet. vattnet gick.

Kim packade in väskorna, kudden och ALLT annat jag var tvungen att ha med mig in i bilen. jag stod och vaggade i hallen. kunde inte få fram en mening kändes det som. bara stod och pustade, frustade och gnydde.
jag kunde i mitt liv inte förstå hur jag skulle kunna komma till bilen. eller SÄTTA mig ner. vi gick med myrsteg till hissen, stannade upp och andades igenom värkarna som kom hela tiden.

13.20 när vi kom fram på förlossningen var jag helt borta i huvudet av smärta. kände bara hur det fortsatte att rinna längs benen. jag minns en hiss, en sköterska som tog tag i mig och frågade massa frågor. jag svarade inte. de kallade på en barnmorska som skulle undersöka mig. de pekade på ett rum längst bort i korridoren. nej för långt att ta sig dit så det tog in mig i första bästa rummet. ja la mig ner och de tog av mig kläderna. BM var hon Kim hade pratat med i telefonen bara någon timma innan.
så hon sa jahaa..det var ni som ringde, ni kunde inte vara hemma längre? näää sa Kim... emelie har för ont.
okej, nu ska jag kolla här hur mycket hon är öppen. oj, ja... är det ert 4:e barn sa du?
neeeeej, första, svarade Kim.
jaha, ja emelie du är öppen 7 cm. hör du mig? ni har varit jätteduktiga hemma, du ska föda snart!
jag försökte hänga med i snacket, men jag bad bara att få smärtlindring. lustgas. något?

de tog på mig en skjorta, hjälpte mig upp från britsen och satt mig i en rullstol och körde i väg mig till rummet längst bort. där visade de hur lustgasen skulle användas. den hjälpte inte ett skit tyckte jag. jag hade fortfarande lika ont och jag kände att jag behövde en paus för att ta till mig informationen och veta va tusan jag gjorde. jag hade värk på värk hela tiden. just då bytte BM skift så jag fick en ny, Joanna. Världens bästa!
hon tar hål på hinnan som gör att allt fostervatten kommer ut. bebben där inne har bajsat i fostervattnet så det är grönt. de sätter på CTG på bebbens huvud.

13.40 får jag ryggbedövning jag bett om. det börjar kännas bra. värkarna avtar en aning och jag hinner med att prata, skoja och hänga med om vad som pågår. hinner även ringa pappa och säga att nu är det dags mellan 2 värkar. värkarna är fortfarande starka men hanterbara. tack för ryggbedövning säger jag bara!

14.00 är jag öppen 10 cm. ligger i olika ställningar. skönt att stå på knäna över en sackosäck i sängen. lustgasen är med också, det känns tryggt att ha den i handen. Kim hjälper med saft och ord. håller koll på sladdar och maskiner. jag försöker gå och kissa, men ryggbedövningen har gjort så att jag inte känner något så jag tappas på urin. byter ställningar, sitter på pall, knä, står ligger på höger - vänster sida.
dropp kopplas in 16.40 och då går allt ganska fort. 17.00 får jag riktiga krystvärkar. varje gång en värk kom trodde jag att allt skulle explodera och gå sönder. man kan inte föreställa sig känslan. BM "tjatade" att jag kunde krysta 3 ggr/ värk och att jag skulle hålla i mina ben/knän och krysta allt vad jag hade under värken, och inte skrika. (jag skrek heeeeeela tiden) jag kände bara att det var omöjligt för mig att nå mina egna knän. och vadå använda skriket till ett djupt andetag...? du måste bli arg på oss och ta ut all ilska genom värken sa hon. det hjälpte faktiskt. huvudet var framme och hon frågade om jag ville känna. neeeeeej skrek jag...jag vill bara ha en värk som jag kan få slut på det här förjävliga! jag hatade när Kim sa snart... snart... jag kommer ju ingen vart kände jag.
17.33 tog jag i som aldrig förr, jag ville att det skulle vara sista gången jag väntade och kände på en värk och det gjorde så ont! och då ploppade HON ut. jag fick henne upp på bröstet och jag blundade när jag hörde henne skrika. (jag blundade nästan under hela förlossningen...det kändes skönast) när Kim sa att det var en tjej trodde jag inte på honom. jag började gråta. inte för mycket inte för lite... lagom. men jag hade fortfarande väldigt ont. jag började skaka och det sved som eld mellan benen. jag kunde inte koncentrera mig på barnet. så Kim fick ta av sig tröjan och de la henne på hans bröst. när moderkakan var ute fick jag bedövningsspray, isbinda och alvedon o ipren. då kändes allt mycket bättre och hon kunde komma tillbaka till mig och hon började direkt suga på bröstet. när jag kände mig tillräckligt avslappnad kollade BM om hon behövde sy. jag hade som tur var ingen bristning och blödningen var ytterst liten. jag var så himla rädd för att bli "petad" på igen...jag ville bara slå ihop benen och lägga mig tillrätta med min flicka. efter en stund kom den omtalade brickan. jag hade sett fram emot den, men jag kunde inte riktigt njuta av den. jag vet egentligen inte varför. jag var skakis.

20.15 får vi lämna förlossningen och gå över till familjerummet på BB. när jag lägger mig i sängen bredvid Kim och vi har vår dotter emellan oss släpper allting och jag känner mig som världens lyckligaste. nu är vi en familj.



3995 g  -  52 cm

BF +1

Nu ligger barnet bara och väntar och gottar sig. Kanske vill det vila lite innan det måste utsätta sig för den stora utmaningen: förlossningen. Kanske har du en så skön mage som den vill stanna lite extra länge i. Hur som helst, oroa dig inte, ut kommer barnet alltid.

Många kvinnor känner att de struntar i förlossningen nu bara barnet kommer ut någon gång. Men det finns flera fördelar med att vara gravid länge. Din kropp hinner mogna, din livmodertapp blir mjuk och hormonet relaxin hinner mjuka upp dina bäckenfogar ytterligare. Det kan göra att du får en smidigare förlossning. Livmodermunnen blir mjuk och börjar öppna sig. Din kropp blir bättre förberedd på att föda barn. Att föda när kroppen sätter igång av sig själv är alltid bäst så länge du mår bra och det inte finns några komplikationer. 

att jag skulle gå över tiden... var ju väntat. men jag trodde ALDRIG att jag skulle bli såhär... rastlös!

Även om du försöker att inte fokusera alltför mycket på det beräknade förlossningsdatumet är det lätt att bli besviken och frustrerad när datumet passerat. Plötsligt ter sig två, tre dagar som en evighet och varje litet molande i magen kan få dig att tro att det är dags.
De flesta kvinnor går över sitt beräknade datum. Många är gravida i 41 veckor, en del till och med lite längre.

Fokusera på dina basbehov i slutet av graviditeten. Passa på att vila och sova så mycket du kan. Unna dig att vara lite lat och göra det du tycker om. Förlossningen kan starta vilken timme på dygnet som helst. Har du sovit dåligt en natt, se till att sova på dagen. Det är viktigare att sova när du kan än att hålla en viss dygnsrytm. Detsamma gäller när barnet är fött.

Du är på dag 280 av 280. (100%).

97,9% av graviditeten har gått.
6 dagar kvar till beräknad förlossning.

jag vet att det är vanligt att förstagångsföderskor går över tiden. men jag känner mig lite otålig. kan inte hjälpas. för jag vill att den ska komma ut nu!!! =)



Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart.
Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött.
Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.

njo men hej.
jag ska få barn om sisådär 10 dagar och har inte en aning om vad bebisen ska få för namn. hur kan man vara så fantasilös? alla namn känns fel. vissa namn som vi har tyckt om känns inte aktuella nu. vi har tröttnat på dem för att vi har pratat om namnen så mycket.
jaja... man kanske ser...eller känner vad som passar när ungen är ute. men det skulle ju vara kul om man hade några förslag som kändes sådär YEEEES!
namnguiden hjälper inte ett smack. jag får väl helt enklet lägga det här projektet på is förtillfället...

jag har en känsla av att Jonn vill att det ska bli en grabb =)
tack snälla sandra o jonn för jättefina mauritius-babykläder. pjucken är ju bara för härliga!

vad konstigt det kändes att inte åka och jobba imorse. va fasen ska jag hitta på om dagarna fram tills det är dags?
besöket hos bm gick bra. blodtryck bra, urinprov bra, järnvärdet bra, viktuppgång fortfarande 11 kg = bra, magen hade vuxit och bebbens puls låg på 146. huvudet har nu fixerat sig och den är redo att komma när som helst. konstigt att höra det =)

väl hemma så började jag rensa lite i skåp och sånt. ja... städning hahah... otålig eller vaaad? becky kom förbi en stund och sa hej också. sen blev det lunch. nu ska jag vila lite tills Kim kommer hem från jobbet.

byeee

känns ju som söndag...men det är ju måndag och det betyder att vi går in i en ny vecka. v.39!
13 dagar kvar... känns verkligen som de kan ske när som helst nu. iaf i kroppen. nya saker..eller känslor händer varje dag. helgen har som sagt varit jobbig. men men...nu känns allt bra igen och jag hoppas alla värden är bra hos bm i morgon.



Nu är bebisen redo att möta sin publik. En genomsnittlig bebis håller fortfarande på att lägga på sig underhudsfett, för att kunna klara temperaturskiftningar bättre efter födseln. De flesta bebisar väger mellan 2,7 och 4,3 kg när de föds och pojkar brukar vara något tyngre än flickor. Alla inre organ är färdigutvecklade, men lungorna är de som når full utveckling sist.

Bestäm dig för att du är klar att föda ditt barn! Nu är du klar med förberedelser och du är redo. Känslomässigt känner man ofta blandade känslor, man är otålig samtidigt som man kan känna rampfeber.
Livmodertappen har i regel börjat mogna och mjukats upp för att underlätta förlossningsarbetet, i vissa fall försvinner den helt. Slemproppen kan lossna, men det är ingen garanti att förlossningen är på gång. Om den lossnar i tidigt skede kan den till och med återbildas. Slemproppen bildas i vecka fyra för att skydda ingången till livmoderhalsen

Det duniga hår som hittills täckt barnets hud försvinner och hudens rynkor är utslätade
Barnet förbereder sig att födas genom att samla på sig extra mycket energi för att klara sig under förlossningen och de första levnadsdygnen innan mjölkproduktionen kommit igång.

VI LÄNGTAR EFTER DIG !!!!!

20 days to gooo...



Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt.
När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum. Är du omföderska föder du statistiskt sett nästa barn två till tre dagar tidigare.

Nu är barnet helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång.
Bebisen väger kring 2,8 kg och är nästan 49 cm lång.

I mitt huvud har jag inte fattat att jag ska bli mamma än... det finns inte på världskartan att om högst 5 veckor (om jag nu går 2 veckor över tiden o de sätter igång mig) så är jag mamma. ingen återvändo. det är så det är! MAMMA! nää... kan inte ens föreställa mig ett barn i min famn som är mitt! hälften jag hälften kim!

väntan är okej. jag vill bara att det ska bli 1 januari för då får lillen komma ut... inte innan. (joo såklart att den får, men jag önskar att den kan stanna tiden ut)
jag har inte packat BB väskan än... det har jag lite dåligt samvete över... jag började liksom tänka på vad jag skulle packa ner för ett halvår sedan... men OM jag packar den så känns det liksom...NU ÄR DET DAGS, och om jag ska vara ärlig så är jag inte 100 på om jag är redo riktigt än... =) konstigt.

jag vill bara säga att jag är lycklig och jag ser så mycket fram emot 2012. då börjar vi ett nytt liv tillsammans. en mamma, en pappa och ett barn. 

11 12 13. roligt datum.

idag var vi som sagt hos barnmorskan. allt såg som vanligt bra ut. bebben har sjunkit nedåt och lagt sig lite tillrätta. det känns bra. men det känns verkligen att den är längre ner nu. lättare att andas o så, men det har börjat ila "ner till"... (hur jag nu ska beskriva det) ihållande mensvärk...

sammanfattningen blev ju inte så värst komplicerad. jag har haft noll besvär fysiskt och psykiskt. alla värden har varit bra varje gång. känns för bra för att vara sant. barnmorskan sa att det är långt ifrån alla som får uppleva en sådan fin och bra graviditet.
känns lite jobbigt för det är ju TYPISKT mig att få en komplicerad förlossning istället... man tänker ju så. om nu allt gått så bra som det bara kan gå så händer det säkert något negativt nu mot slutet. jag vet att jag inte ska tänka så...men jag kan inte låta bli.
i förlossningsbrevet skrev vi ner smärtlindring vid behov, hjälp så att amningen verkligen fungerar när det är dags att lämna bb och att vi får ett familjerum på bb, så Kim kan sova med oss.

när vi var klara på oxbackskliniken åkte vi till stan och åt lunch. sen åkte Kim tillbaka till jobbet. jag är hemma. jag har lite dåligt samvete. jag skulle behöva storstäda och göra iordning lite ... göra mig av med kläder jag VET att jag inte kommer att använda..och ge lite plats åt bebbens kläder o saker isället. 
storhandla måste jag också göra. Kim ska jobba över ikväll så det är väl bara att gå upp ur sängen och sätta igång med allt!

hej så länge!

hej o hå... 27 dagar kvar! dessa sömnlösa nätter gör mig gaaaaalen (men det kommer bli fler... JAG VET ). ingen ställning är skön. imorgon är jag ledig. kanske kan lyckas sova något mitt på dagen. ska till bm kl 11. då ska vi sammanfatta graviditeten och skriva klart hur jag/vi vill ha det på förlossningen. inte för att jag VET hur jag vill ha det... men jag skriver väl ner det som verkar bra för mig. som ryggbedövning. det är något för mig. Ja annars har jag inte så mycket mer att tillägga... det gäller väl att Kim har på sig mobilen nu, för om jag förstår allt rätt kan bebben komma...redan nu! scaaaary...

Bebisen lägger fortfarande på sig – ungefär 28 gram om dagen. Den väger kring 2,7 kg och är ungefär 47 cm lång. Vid den här tiden kan du eventuellt känna att bebisen rör sig nedåt och trycket i den nedre buken ökar. Detta gör att dina lungor och din magsäck får mer utrymme och det kan bli lite lättare att äta och andas.
Det kan däremot bli jobbigare att gå – för en del kan det kännas som om bebisen är på väg att ramla ut! Det fortsatta trycket på blåsan gör att du kan behöva gå på toa ofta.
I slutet av denna vecka anses du fullgången och bebisen kan i princip födas när som helst från denna tid. (Mellan 37 och 42 veckor räknas graviditeten som fullgången)
När du besöker barnmorskan kommer hon att kontrollera hur bebisen ligger. Denna information skrivs in i din journal så att de vet din historia när du kommer till sjukhuset för att föda.
Ligger barnet med stjärten neråt kommer man att vilja göra ett försök att vända barnet.

jag börjar må bättre nu. ryggontet har nästan släppt helt o jag mår mindre illa. kan det bli bättre?


Nu står livmodern i regel som högst och det kan kännas som om alla organ är ihoppressade till bristningsgränsen. Livmodern når ända upp till bröstbensspetsen.
Under hela graviditeten har säkert tankar runt förlossningen funnits mer eller mindre. Det känns säkert som om du har varit gravid bra länge nu och förlossningen börjar kännas allt mer aktuell. Vissa ser med spänning fram emot förlossningen medan andra har blandade känslor. Det är bra att ta reda på vad som händer under de olika skedena under förlossningen. Till exempel hur du kan hantera och möta smärtan och vilka smärtlindringsmetoder som finns att tillgå.
Det kan kännas skönt att ha en väska färdigpackad när det är dags att åka in till förlossningen.
Nu väger bebisen ungefär 2,4 kg och är cirka 46 cm lång. Du kanske kan se en armbåge, fot eller ett huvud sticka ut på magen, när den rör och sträcker på sig. Eftersom livmoderns väggar och din mage sträcks alltmer och blir tunnare, kommer mer ljus in och bebisen kommer att utveckla tydligare dygnsrytm.
Man kan få fin kontakt med barnet inne i magen, om man till exempel puttar lite på något som kan vara barnets fot kan man få en reaktion tillbaka. Kanske tar barnet bort foten för att sedan placera den på samma ställe igen.