emelie

11/1 2012

09.50 - vaknade, natten hade varit cool-lugn. hade bara gått upp några ggr för att kissa. jag vaknade inte ens när Kim åkte till jobbet vid 07- tiden.
jag gick i alla fall upp för att kissa och kände då att något "släppte" tittade i toan men såg inget. nehe tänkte jag och la mig med wilma i sängen igen. kände efter 10 min att det "högg till" där nere och runt magen som det inte hade gjort förut. jag ringde till Kim och sa att han kunde vara beredd att åka hem under dagen för att det kändes liksom annorlunda i kroppen. jag hällde upp ett bad och tänkte att de här gör nog susen så att det lugnar ner sig.
tji fick jag, efter bara 10 min hade värkarna satt i ordentligt. jag ringde till Kim igen och sa att han nog fick komma hem nu istället. jag försökte lägga mig till ro i badet, men det blev bara värre. ringde till mamma, rebecca och cecilia medan jag väntade på Kim.
jag började fundera på att jag inte alls klarade det här med smärta så bra. för att om det gör såhär ont redan nu så skulle jag ju aldrig kunna föda fram ett barn, helt omöjligt. det gjorde mig nervös.

Kim kom hem 11.20, då låg jag i sängen. försökte andas (som jag hade lärt mig) men det gick inte så värst bra. Kim klockade att jag hade värk var 5:e minut. Han ringde till förlossningen och de sa att vi kunde vänta hemma och att vi kunde höras under dagen.
jag försökte få i mig lite flingor och mjölk medan Kim packade ner de sista i bb-väskan. jag började få ännu ondare och jag kände att jag behövde smärtlindring. jag klarade inte av det. jag kände att jag var tvungen att åka in. Kim åkte till brunnsäng för att lämna av wilma hos mamma o pappa. medans försökte jag få på mig leggins och en tunika. bara det var ett helvete för att det kändes som om värken aldrig släppte. jag fick inget tillfälle att andas ut och samla ny kraft. det var otroligt jobbigt att inte kunna ta nya tag. jag stod i hallen och höll händerna mot varsinn vägg och tryckte så hårt jag kunde med händerna.
klockan var då runt 12.30 och i samma veva känner jag hur det rinner längst benet. vattnet gick.

Kim packade in väskorna, kudden och ALLT annat jag var tvungen att ha med mig in i bilen. jag stod och vaggade i hallen. kunde inte få fram en mening kändes det som. bara stod och pustade, frustade och gnydde.
jag kunde i mitt liv inte förstå hur jag skulle kunna komma till bilen. eller SÄTTA mig ner. vi gick med myrsteg till hissen, stannade upp och andades igenom värkarna som kom hela tiden.

13.20 när vi kom fram på förlossningen var jag helt borta i huvudet av smärta. kände bara hur det fortsatte att rinna längs benen. jag minns en hiss, en sköterska som tog tag i mig och frågade massa frågor. jag svarade inte. de kallade på en barnmorska som skulle undersöka mig. de pekade på ett rum längst bort i korridoren. nej för långt att ta sig dit så det tog in mig i första bästa rummet. ja la mig ner och de tog av mig kläderna. BM var hon Kim hade pratat med i telefonen bara någon timma innan.
så hon sa jahaa..det var ni som ringde, ni kunde inte vara hemma längre? näää sa Kim... emelie har för ont.
okej, nu ska jag kolla här hur mycket hon är öppen. oj, ja... är det ert 4:e barn sa du?
neeeeej, första, svarade Kim.
jaha, ja emelie du är öppen 7 cm. hör du mig? ni har varit jätteduktiga hemma, du ska föda snart!
jag försökte hänga med i snacket, men jag bad bara att få smärtlindring. lustgas. något?

de tog på mig en skjorta, hjälpte mig upp från britsen och satt mig i en rullstol och körde i väg mig till rummet längst bort. där visade de hur lustgasen skulle användas. den hjälpte inte ett skit tyckte jag. jag hade fortfarande lika ont och jag kände att jag behövde en paus för att ta till mig informationen och veta va tusan jag gjorde. jag hade värk på värk hela tiden. just då bytte BM skift så jag fick en ny, Joanna. Världens bästa!
hon tar hål på hinnan som gör att allt fostervatten kommer ut. bebben där inne har bajsat i fostervattnet så det är grönt. de sätter på CTG på bebbens huvud.

13.40 får jag ryggbedövning jag bett om. det börjar kännas bra. värkarna avtar en aning och jag hinner med att prata, skoja och hänga med om vad som pågår. hinner även ringa pappa och säga att nu är det dags mellan 2 värkar. värkarna är fortfarande starka men hanterbara. tack för ryggbedövning säger jag bara!

14.00 är jag öppen 10 cm. ligger i olika ställningar. skönt att stå på knäna över en sackosäck i sängen. lustgasen är med också, det känns tryggt att ha den i handen. Kim hjälper med saft och ord. håller koll på sladdar och maskiner. jag försöker gå och kissa, men ryggbedövningen har gjort så att jag inte känner något så jag tappas på urin. byter ställningar, sitter på pall, knä, står ligger på höger - vänster sida.
dropp kopplas in 16.40 och då går allt ganska fort. 17.00 får jag riktiga krystvärkar. varje gång en värk kom trodde jag att allt skulle explodera och gå sönder. man kan inte föreställa sig känslan. BM "tjatade" att jag kunde krysta 3 ggr/ värk och att jag skulle hålla i mina ben/knän och krysta allt vad jag hade under värken, och inte skrika. (jag skrek heeeeeela tiden) jag kände bara att det var omöjligt för mig att nå mina egna knän. och vadå använda skriket till ett djupt andetag...? du måste bli arg på oss och ta ut all ilska genom värken sa hon. det hjälpte faktiskt. huvudet var framme och hon frågade om jag ville känna. neeeeeej skrek jag...jag vill bara ha en värk som jag kan få slut på det här förjävliga! jag hatade när Kim sa snart... snart... jag kommer ju ingen vart kände jag.
17.33 tog jag i som aldrig förr, jag ville att det skulle vara sista gången jag väntade och kände på en värk och det gjorde så ont! och då ploppade HON ut. jag fick henne upp på bröstet och jag blundade när jag hörde henne skrika. (jag blundade nästan under hela förlossningen...det kändes skönast) när Kim sa att det var en tjej trodde jag inte på honom. jag började gråta. inte för mycket inte för lite... lagom. men jag hade fortfarande väldigt ont. jag började skaka och det sved som eld mellan benen. jag kunde inte koncentrera mig på barnet. så Kim fick ta av sig tröjan och de la henne på hans bröst. när moderkakan var ute fick jag bedövningsspray, isbinda och alvedon o ipren. då kändes allt mycket bättre och hon kunde komma tillbaka till mig och hon började direkt suga på bröstet. när jag kände mig tillräckligt avslappnad kollade BM om hon behövde sy. jag hade som tur var ingen bristning och blödningen var ytterst liten. jag var så himla rädd för att bli "petad" på igen...jag ville bara slå ihop benen och lägga mig tillrätta med min flicka. efter en stund kom den omtalade brickan. jag hade sett fram emot den, men jag kunde inte riktigt njuta av den. jag vet egentligen inte varför. jag var skakis.

20.15 får vi lämna förlossningen och gå över till familjerummet på BB. när jag lägger mig i sängen bredvid Kim och vi har vår dotter emellan oss släpper allting och jag känner mig som världens lyckligaste. nu är vi en familj.



3995 g  -  52 cm