emelie

Det är dags för mig att gå igenom en förlossning igen. Fy fan (rent ut sagt). Jag vet ju hur det känns nu, denna gång. Varför utsätter man sig för denna smärta? Jo för att man glömmer nästan direkt och hjärnan lurar kroppen. Det var inte så farligt, nä kanske inte men just där och då, när man föder vill man ju bara lämna kroppen och dö. 

Jag är inte en sån som tänkt mycket på förlossningen, varken Junia's eller denna. Jag tar det som det kommer, jag vägrar planera och jag är öppen för allt. Funkar inte det ena, andra eller tredje så får de väl på något annat sätt få ut denna bebis. Snittas jag så fine, jag får ta det då. 

Nä som sagt, jag tänker inte måla upp en bild hur det kommer att bli.

Tillbaka till V. 39. Jag känner mig pigg och "lättare", känns nästan som att magen blivit mindre. 

Jag tycker jag får bra sömn fast jag både är kissnödig och törstig samtidigt om nätterna. 

Det är sammandragningarna som känns mest, ryggontet kommer som stick ibland men inte alls ofta. 

Jag har så svårt att få in i skallen att vi ska få barn igen. Är det inte lustigt? 

Om nån skulle fråga mig hur många veckor jag varit gravid skulle jag dra till med 24 veckor eller något sånt för jag tycker verkligen att det har gått så fort! Även de sista veckorna, undrar om jag kommer klättra på väggarna när jag slutar jobba nästa vecka. 

Jag vill tacka jobbet och Junia för att jag har upplevt världens snabbaste preggo-tid. 

Men nu så, slutspurten är påbörjad. 

Vi får se när denna lilla bebis behagar att titta ut <3