Förlossningsberättelse
2014 02 02
Kände inte av några förvärkar på hela dagen. Levde på som vanligt och trodde aldrig att det skulle sätta igång på självaste BF-datumet.
Hade några oregelbundna sammandragningar under eftermiddagen som inte gjorde ont.
Kl 20.00
La jag mig i soffan och kollade på farmen. Då började jag lägga märke till att sammandragningarna kom med 15-20 min mellanrum men de gjorde fortfarande inte ont och det kändes lite löjligt att klocka dem.
Kim tittade konstigt på mig och frågade vad jag höll på med.. Är det på G?
Neeeeej nej sa jag, det är bara sammandragningar och det gör inte ens ont. Jag tog en Alvedon, då avtog det hela lite och vi kollade på filmen"en pappa på burk". Jag ville inte våga hoppas på att det var dags och försökte tänka på annat.
23.30
Junia sover, Wilma sover, vi gör oss klara för sängen. Kan inte riktigt koppla av och sätter på ett Grey's avsnitt.
Nu är det ca 10-15 min emellan men gör fortfarande inte ont. Känns bara som att livmodern spänner sig och arbetar i en minut och sedan släpper det. Väldigt olikt det jag kände när värkarna började med Junia så min hjärna kopplar inte riktigt. Går in i duschen och blir kvar där en stund.
01.30
Värkarna går inte över efter duschen och jag börjar bli lite stressad. Ska vi ringa efter någon som kan ta Junia och Wilma? Tänk om det bara är falskt alarm och vi väcker folk helt i onödan.
Eller tänk om det går jättesnabbt och jag inte hinner få någon bedövning osv.
Försöker prata med Kim men han har ju lite svårt att veta hur jag känner. Haha ja hur ska han kunna veta om det är dags eller inte? Jag lägger mig igen och tror det ska gå över. Gör fortfarande inte ont.
02.00
Nu sätter det igång. Nu börjar de där värkarna jag kände sist jag skulle föda.
Jag känner starkt hur hård livmodern blir och hur det trycker i ryggen. Nu går det inte att vara tyst och jag kvider mig igenom några värkar. Junia vaknar och frågar om jag är ledsen. Nej mamma har bara ont i magen. Hon följer efter mig till köket och jag tar emot mig mot bordet och andas högt igenom en värk till.
-TYST mamma!, säger Junia och höjer fingret. Sova!
Haha mitt i allt de onda så står vi där i köket och gapskrattar, jag och Kim. Stackars Junia förstår ingenting men hon skrattar hon med.
02.30.
Ringer till förlossningen, BM frågar standardfrågor som om vattnenavgång och om värkarna är regelbundna och hur många min mellanrum.
Hon säger med lugn röst att ta den tid jag behöver och gör er iordning, lämna syskon och sen kommer ni in.
Jag säger att jag vill ha ryggbedövning och ja det skulle jag få.
02.40.
Lämnar Junia och Wilma hos mamma och pappa som bor granne med sjukhuset. Vi parkerar vid dem och går mot förlossningen.
Värkarna gör nu fördjävla ont och de kommer tätt! Men jag är inne i min värld och säger inte så mycket. Stannar upp och andas, masserar ryggen, försöker tänka att snart...snart får jag bedövning så jag kan andas och få lite paus.
02.46
Kommer in till förlossningen. Träffar en BM som tar in mig på ett rum, hon frågar lite frågor. Det går lite sakta. Hon går och hämtar en skjorta. Tar det lugnt.
Jag säger:
- nu trycker det fan på här...
Hon frågar om jag vill ha lustgas och jag säger att jag vill ha ryggbedövning nu!
03.00
Hon ropar på BM Rose-Marie, som ska undersöka mig och se hur öppen jag är.
Jag sätter på mig rocken och lägger mig på sängen. Som jag förövrigt inte tycker om, hatar att ligga på rygg med de där spända banden runt magen och rumpan mot den hårda sängen... Nä fy vad ont det gör. Jag står hellre upp när jag har värkar. På alla fyra eller lutad mot sängen eller sackosäck. Men nu ska jag inte arbeta med mina värkar utan bara bli undersökt så fine.
Hon kollar på mig och säger:
Nehepp du Emelie, det blir ingen bedövning här. Du är öppen 10 cm och snart är det dags att krysta!
Öhhhhh, här får jag lite panik. Vadå? Det står i min journal, jag ringde ju tom och sa det? Ska jag ligga här nu och ta emot mer smärta på en gång?
Jag klarar inte det? Jag frågade vad är nästa steg nu? Jag pallar inte. Jag måste vila. Jag vill byta ställning, inte ligga på rygg, men det får jag inte.
Jag vill vila.
-Men snälla vila? Säger BM. Vill du inte bara få det gjort nu och få ut barnet så får NI vila tillsammans?
-Neeeeeeeej...
Om inte vattnet har gått när jag kommer tillbaka in hit så tar jag hål på hinnorna och då kommer bebisen. Ok?
- okej sa jag.
Jag tittade på Kim och säger att det är Ditt fel, du som inte ville in, du som tog det lugnt, du som skulle duscha innan vi åkte?!?!?!! Ditt fel allting!
Jag måste få bedövning.
Kim höjde upp lustgasen och säger att jag ska andas i den och inte skrika. Ta den precis innan värken och håll kvar, (han var fan bättre pepp än barnmorskorna där) tror inte att de förstod att jag var helt förtvivlad över att jag inte skulle få bedövning. Det kanske inte var hela världen osv men JUST DÅ så tänkte jag såklart bara på det.
03.30
Tar hon hål på hinnorna och vattnet splashar ut. Nu börjar krystvärkarna nästan med en gång och jag kan omöjligt hålla emot fast jag är rädd. Jag är rädd för att allt gått så snabbt och jag är rädd för att kroppen inte hunnit med att öppna sig så att jag ska spricka.
Jag skriker att jag är rädd och inte vill,
-Skrik inte på oss, få ut barnet nu istället. Andas inte bort värkarna. Den är alldeles här, kom igen nu! Känn på huvudet det är bara DU som kan få ut den!
Fan här blir jag lite arg, på riktigt. Och sen så gör det så jävla ont så jag vet inte vart jag är. Den smärtan som jag upplevde på 1 timme var så intensiv så jag inte ens kan beskriva den. Det gjorde ondare nu än med förlossningen med Junia.
04.00
Just där och då bestämmer jag mig för att nu får det vara slut. Jag tar i och slutar inte förrän bebisen är ute. Värken var i princip över men jag fortsatte att ta i och krysta på den värken och med Rose-Maries hjälp fick vi ut HENNE!
Alicia. Vår dotter.
Jag frågar vad blev det?! Kim vad är det? Vad är det vi har väntat på i nio månader?
-En flicka. Åh en flicka... Herregud.
Å tårar och glädje. Men hade som sist, väldigt väldigt ont efteråt. Trodde det var kört och det skulle bli stygn och hela den jobbiga baletten men jag klarade mig! Helt otroligt utan en enda bristning.
Rose-Marie klappade mig på benet och sa att det har varit lugnt här hela helgen så får de äntligen in en föderska och du är här i en timma...kändes nästan som om vi inte behövdes. Du är helt otrolig och det här gjorde du så bra!
06.15
Brickan kom in. Vi njöt. Jag blev kissnödig och fick ångest över det. Minns första gången efter Junia. Inte kul, men det gick bra.
06.38
Flyttas över till BB. Får ett delat rum. Men är ensamma i rummet vilket var så skönt. Vi bestämmer oss för att åka hem redan samma kväll om allting är ok med Alicia.
07.00.
Kim intar sängläge, Alicia sover gott i lilla plastbaljan och jag går in och tar en låååång, varm dusch och tänker: jäklar jag gjorde det igen! Stolt som bara en nybliven mamma kan va.
Stolt pappa
2014 02 03 - kl. 04.00
Alicia - 3660 g - 51 cm
Kommentarer
Postat av: josefin anero
men omg...nu blir man ju lite rädd att man ska va hemma för länge om det skulle starta. Vilken jäkla fart! tänk att förlossningar kan va så olika dessutom. Stort grattis igen! kraam
Svar:
emelie
Postat av: Mikaela
Fyfan vad sugen jag blev på att få uppleva den där känslan igen!
Stort grattis igen! Hon är så fin och vilket fint namn ni valt! Kram
Svar:
emelie
Postat av: Lisa
Vad söt hon är. Jag vet att något liknande hände min syster med hennes andra. Hennes första gick hon över med 14 dagar så de satte igång henne på fredag eftermiddag och ham föddes på söndag 22.53. Så p.g.a detta ville inte syrran åka in för tidigt med nummer 2. Vilket resulterade i att hon höll på att föda på vägen. Hilda nu 6 år hade svalt en massa fostervatten med avföring i så hon var borta i några minuter. Grattis igen
Svar:
emelie
Postat av: Nina
Jösses vad snabbt det gick! Så himla häftigt att du klara det utan epidural. Stort grattis till hela familjen kram
Svar:
emelie
Postat av: Olivia
Åh en lillasyster! Gud så mysigt!!
Stort stort grattis! Super fin är lilla Alicia!
Svar:
emelie
Trackback
