emelie

Ska vi på rutinultraljud, blir spännande och se om min beräkning stämmer, som är 18+5.
Vi ska dit 07.30, så farmor Carina får lämna Junia på dagis imorgon.

Hoho där inne, vem är du? Alltså det är så himla svårt att föreställa sig att du inte kommer se ut som Junia när du föds. Kan bara se Junia's ansikte framför mig. Men det känns också så coolt att inte veta. Du kanske kommer ha hår! Eller så kanske du är mycket mindre? (Helst inte större ;)
Hur som haver läser jag i alla appar att man nu kan se om det är en tjej eller kille (om den nu vill visa vid UL) men vi står fortfarande fast vid att inte ta reda på det. Jag har inga känningar heller, inga alls! Jag blir lika förvånad vad det än blir, konstigt va, för antingen blir det ju en kille...eller en tjej hehe.

Jag mår bra, inga problem.
Ska köpa ett par Nike Air Max som jag kan knalla runt med på jobbet så slipper mina fötter bli så trötta.
Lillen i magen har inte börjat "sparka" så det känns utanpå. Men tror det är på G, det är mycket fladder.
Om 6 dagar är det UL och den här gången ska Kim med, blir verkligen spännande.

Kolla in den lustiga formen magen hade i morse.

Sagt och gjort, denna veckas aktivitet är att spendera tid med sin partner ;)
Imorgon ska Junia sova hos farfar och Åsa. Vi ska till sthlm, äta middag och gå på bio. Jag lääääängtar!

Sakta men säkert går vi idag in i V.18.
Jag kommer ihåg hur stor och långt gången jag tyckte att jag var förra graviditeten i V.18.
Så är det inte alls denna gång, visst jag har mage och grejer men det har verkligen gått fort och jag känner mig lätt. Jag sover fortfarande på mage utan problem. Tänkte ta och leta fram min gravidkudde, kanske kan komma att behövas snart. Så skön att buffa upp under magen och ge stöd och ha mellan knäna.
På söndag börjar jag jobba igen och jag tänker jobba fram tills det är dags. Om inte kroppen säger ifrån före. Jag får lite ledigt under julen så då får jag vila upp mig. Jag har ju fördelen att välja vad jag ska göra under min arbetsdag så i slutet av Januari blir det nog mest "pappersarbete" vid datorn ;)
Förra gången gick jag hem 2 veckor innan bf och de 2 veckorna var de längsta i hela mitt liv! Jag vände på dygnet och det enda jag gjorde var att städa. Allt! Flera gånger om dagen. Jag hade hellre varit på jobbet då så timmarna hade gått snabbare.
Allt kan ändras men såhär känner jag nu.

Hej så länge!

Ja, jag har väl inte så mycket o komma med.
Det rullar.
Har inte köpt en enda liten pryl till bebbo. Känns ju lite konstigt. Kanske beror på att vi egentligen inte behöver något. Ett nytt set kläder är ju kul, men jag har helt oanvända bebbikläder i storlek 50 eftersom Junia var en liten klump när hon föddes och började typ direkt på 56. Men som sagt, det vore ju kul.
Allt vore kul, men onödigt.
Det som är nödvändigt är en syskonvagn. Den ska beställas om nån månad eller två så jag har ingen stress med något.
Va skönt, då kan vi bara va. Låta veckorna gå.

Med en film och choklad - mintkrokant avslutar vi denna vecka.

Idag går vi in i vecka 16.
Känner mig piggare och tänker inte så mycket på graviditeten.
Dock får jag väldigt ont i magen (magknip) nästan varje gång jag äter, speciellt middagar. Så jag har fortfarande ingen direkt aptit.
Ska försöka äta fler små mål istället för 3 stora.
Vågen står på 56 kg vilket betyder 2 kg upp sedan inskrivningen.
Magen växer, Junia börjar kolla lite misstänksamt på den nu. Klappar den men förstår såklart ingenting om vad som pågår.
En grej som stör mig till tusen är att brösten fortfarande värker som f-n! Kan knappt sova på mage och om Junia kommer åt dem (typ råkar sparka lätt) så gör det så ont att tårarna börjar rinna. Borde inte det gå över snart?

Bilden är tagen igår ikväll så magen är spänd och mätt efter middagen.

Undrar när den lilla krabaten börjar röra på sig så att det känns :)

Jag mår bättre! Och det är så himla skönt.
Visst, vissa tillfällen är jobbiga, som i lördags när jag och Kim skulle ha en barnfri kväll med middag och allt.
Min huvudvärk och magont var inte att leka med. Så det var bara å stanna hemma och jag fick gå lägga mig istället.
Så vi fick ha vår kväll igår istället och då mådde jag toppen.

Junia sover nu, tvn är fortfarande på. Vi har kollat på Emil i Lönneberga.
Rummet är alldeles svalt och mörkt och snart somnar väl jag och Kim också.
Jag ligger och tänker på lilla bebisen i magen. Undrar om det är en flicka eller pojke.
Kommer h*n vara lik Junia? I utseendet kanske men i sättet?
Jag ser så mycket fram emot allt. Den allra första bebistiden och första året.
Men framförallt ser jag fram emot åren när vi kommer vara en familj på fyra och allt vi ska hitta på som familj. Barnen som har varandra, och vi som får vara med och se dem växa upp och börja förskola och skola. När de börjar få egna intressen, dans, simning eller hockey. Vem vet? Det är ju det som är så spännande. Vilka personer kommer de att utvecklas och bli?

Hur som helst, en dag i taget. Man ska inte hasta sig, livet är kort som det är men jag känner mig ändå lyckligast i världen över min, Kim, Junia och bebbens framtid.

Är ett test för fosterdiagnostik. Ett kombinerat ultraljud och biokemiskt prov (blodprov) för att se eventuell kromosomavvikelser hos fostret. Åldern och vikten på den blivande mamman vägs också in i testet. De gör en riskanalys av testet och sedan utgår man ifrån testet om man har hög eller låg risk att få ett barn med Downs syndrom.

Alla kvinnor har rätt att göra ett sådant test, men man brukar inte bli erbjuden att göra det om kvinnan inte är något "äldre" eller om man har det genetiskt i familjen/släkten.

Jag gjorde testet när jag väntade Junia så jag ville även göra det denna gång.
Anledningen till att vi vill göra testet är för att jag har Downs syndrom på min sida av släkten. Jag säger inte att jag skulle välja att ta bort ett barn bara för att den har DS men i så fall skulle jag vilja få veta det, tidigt i graviditeten och sedan ta ställning till det då.
Sånt kan jag liksom inte sitta och tänka på nu, tänk om osv. Utan vi ville bara veta om barnet var fullt friskt eller ej.

Ultraljudet gick i alla fall jättebra. Barnmorskan var hur go som helst och jag hade med mig Rebecca som stöd eftersom Kim inte kunde komma loss från jobbet.

Hon mätte hela bebisen och fick fina bilder på nacken. Hon studerade nackgropen noga och hon sa att allt såg ut som "vanligt" .
Eftersom vi skulle åka till Grekland 2 dagar senare fick vi vänta kvar för att få svar på testet direkt.
Och svaret blev: låg risk, 1 på 20 000 tror jag det var.
Att få se sin lilla bebis och få ett positivt svar sådär samma dag var helt otroligt skönt för hjärtat.

Den 27 juni var jag på inskrivning på Oxbackskliniken. Trivdes så bra där sist och Lena, min barnmorska ville jag gärna ha igen.
Och så blev det!

Vi pratade om hur livet såg ut nu och hur allt var med Junia.
Vi gick igenom min förra graviditet och förlossning. Inga konstigheter, hon sa att jag var som gjord för att föda barn eftersom det gick relativt snabbt och att jag inte ens fick någon bristning eller förlorade blod under förlossningen. Det känns ju lugnande på något sätt, men det behöver ju absolut inte betyda att det går liks smidigt denna gång.
Men jag hoppas ju! Är inte alls orolig inför förlossningen - jag tänker inte alls på den.

Sen så gjordes de vanliga proverna, blodprov, puls, urinprov osv. Allt såg bra ut, behövde inte börja med järntabletterna -än. Var inte riktigt kompis med dem när jag väntade Junia. Så skönt om jag slipper piller!

Start vikt denna gång är 54 kg. (Vägde 58 kg när jag var på första besöket när jag väntade Junia)

Sist av allt fick jag svara på massa frågor som man brukar få svara på om sjukdomar osv. Hon skickade även iväg förfrågningar till sjukhuset om Kub-ultraljud och RUL.

Kändes konstigt att vara där igen, som om jag nyss var där men ändå inte.
Ibland känns det som om det var typ 10 år sedan jag hade mage och skulle få barn. Konstigt det där.

Glömde ju helt bort att fota magen på stranden idag, så det fick bli en hemma istället :)

Idag har 30% av graviditeten passerat. Börjar må bättre men är långt ifrån "vanlig".
Magen börjar komma nu, fick inte nån magen förrän typ v.17 eller 18 med Junia. Men så är det väl, att magen kommer tidigare med andra barnet.
Det märks verkligen att den här graviditeten går snabbare, när man redan har ett busfrö att se efter. Med Junia räknade man ner dag för dag och läste på ALLT.
Det är skönt att det går undan nu. Men sommaren får gärna gå i snigelfart. Försöker njuta till fullo fast jag har jobbet i bakhuvudet...

Ska försöka få till en beach-magbild imorgon :)

Godnatt!

För alla gratulationer här och via sms. Jag vill ju så gärna skriva av mig och dokumentera den här graviditeten så varför hålla på det längre?

Ja så hur började allt då...
Vi var ju från början överens om att skaffa ett syskon till Junia. Men inte riktigt när detta skulle ske. 2-2 1/2 år emellan vore ju guld. Men sedan så vet man ju inte hur "lätt" det går. Hade ju ingen direkt erfarenhet av att planera ett barn eftersom Junia inte var det.
Men det behövdes inte tänkas så mycket på det, för gravid blev jag, nästan samma dag som p-pillren lades på hyllan.
Såklart blev det ju också en liten chock för vi trodde verkligen inte att det skulle gå så snabbt. 3-6 månader hade jag och min hjärna ställt in oss på.

Testade positivt 2 dagar efter vår 2 års förlovningsdag. Alltså 7/6.
Kände på mig innan att allt inte var som det skulle. Jag var otroligt trött och kände mig seg och bakis. Och svaret jag fick var gravid 3+.

Det fick sjunka in några dagar. Jag var lycklig, orolig, glad men samtidigt rädd för att göra om allt igen. Vi 3 som redan är så starka och fixar allt tillsammans... Hur ska detta gå med en till?
Man tänker så himla mycket. Men det hör ju till, gravid + att man är tjej, då tänker man mycket ;)

I och med positivt svar kom också illamåendet som ett brev med posten. Jag har livnärt mig på ravioli. På burk. Jag vet, alltså hur kommer det sig?
Jag har inte spytt, men jag har varit så jäkla tung i huvudet. Som när man är riktigt bakis och mår illa av allt. Grillukt, alkohol, rök, kylskåpslukt, ja allt har bara varit vidrigt. Bubbelvatten har räddat mig. Och glass. Men de som har räddat mig på riktigt är ju Kim och Sofi. Kim har tagit hand om maten, plockat undan, bytt blöjor på Junia, och tagit hand om henne när jag mått dåligt.
Sofi har ställt upp på jobbet när jag har behövt gå undan och vila, samla mig och några gånger har jag tom sovit nån halvtimme efter lunchen. Har haft väldigt varmt i butiken mellan 27-30 grader och det gör inte illamåendet bättre...
Så tack för all hjälp och stöd.

Oj va långt det blev, skriver mer någon annan dag om inskrivningen hos BM Lena på Oxbacksklinken och om ultraljudet.

Vi tänker inte ta reda på om det är en tjej eller kille som bor inne i min mage.
Jag vet att det är låååångt till februari men det var så häftigt att inte veta något förra gången att vi kör på samma linje denna gång!

Godnatt.

I början av februari är Junia's lillebror eller lillasyster beräknad att komma till världen.
Idag har jag varit på ultraljud och det var verkligen helt fantastiskt att få se det lilla livet. Allt såg jättebra ut och nu vill jag bara att Kim ska komma hem från jobbet så jag får visa bilderna på vår nya familjemedlem.