emelie

För alla gratulationer här och via sms. Jag vill ju så gärna skriva av mig och dokumentera den här graviditeten så varför hålla på det längre?

Ja så hur började allt då...
Vi var ju från början överens om att skaffa ett syskon till Junia. Men inte riktigt när detta skulle ske. 2-2 1/2 år emellan vore ju guld. Men sedan så vet man ju inte hur "lätt" det går. Hade ju ingen direkt erfarenhet av att planera ett barn eftersom Junia inte var det.
Men det behövdes inte tänkas så mycket på det, för gravid blev jag, nästan samma dag som p-pillren lades på hyllan.
Såklart blev det ju också en liten chock för vi trodde verkligen inte att det skulle gå så snabbt. 3-6 månader hade jag och min hjärna ställt in oss på.

Testade positivt 2 dagar efter vår 2 års förlovningsdag. Alltså 7/6.
Kände på mig innan att allt inte var som det skulle. Jag var otroligt trött och kände mig seg och bakis. Och svaret jag fick var gravid 3+.

Det fick sjunka in några dagar. Jag var lycklig, orolig, glad men samtidigt rädd för att göra om allt igen. Vi 3 som redan är så starka och fixar allt tillsammans... Hur ska detta gå med en till?
Man tänker så himla mycket. Men det hör ju till, gravid + att man är tjej, då tänker man mycket ;)

I och med positivt svar kom också illamåendet som ett brev med posten. Jag har livnärt mig på ravioli. På burk. Jag vet, alltså hur kommer det sig?
Jag har inte spytt, men jag har varit så jäkla tung i huvudet. Som när man är riktigt bakis och mår illa av allt. Grillukt, alkohol, rök, kylskåpslukt, ja allt har bara varit vidrigt. Bubbelvatten har räddat mig. Och glass. Men de som har räddat mig på riktigt är ju Kim och Sofi. Kim har tagit hand om maten, plockat undan, bytt blöjor på Junia, och tagit hand om henne när jag mått dåligt.
Sofi har ställt upp på jobbet när jag har behövt gå undan och vila, samla mig och några gånger har jag tom sovit nån halvtimme efter lunchen. Har haft väldigt varmt i butiken mellan 27-30 grader och det gör inte illamåendet bättre...
Så tack för all hjälp och stöd.

Oj va långt det blev, skriver mer någon annan dag om inskrivningen hos BM Lena på Oxbacksklinken och om ultraljudet.

Vi tänker inte ta reda på om det är en tjej eller kille som bor inne i min mage.
Jag vet att det är låååångt till februari men det var så häftigt att inte veta något förra gången att vi kör på samma linje denna gång!

Godnatt.