Gärdestad
En helt annan grej. Jag såg gårdagens så mycket bättre - avsnitt idag. Den med Ted och Kenneth Gärdestad.
Jag grät, om och om igen. Jag snyftade inte, jag verkligen grät floder.
Jag har lyssnat mycket på hans musik. När man gick på lågstadiet/mellanstadiet sjöng man sol, vind och vatten på skolavslutning och spelade jag vill ha en egen måne på musiken. När vi hade mellanstadiedisco dansade vi till Satellit och när jag gick i högstadiet och slets åt alla möjliga håll i kärleken så lyssnade jag på helt nära dig och för kärlekens skull, på hemmafesterna i lyssnade vi på Viking, så mycket bättre, oh vilken härlig dag, jag ska fånga en ängel , chapeau-claque och Eiffeltornet.
När tsunamin kom och förändrade mångas liv föralltid och jag fick se och höra min bästa vän gå igenom detta hemska lyssnade jag på; i den stora sorgens famn och himlen är oskyldigt blå - varje dag. Om och om igen. Minns allt så starkt. Det var väl i den vevan som jag verkligen lyssnade igenom deras skivor och koncentrerade mig på texterna. Mycket kärlek men också om sorg och död. Jag har känt i många av texterna att det såklart har handlat om brödernas liv och uppväxt men också om hur sårbart livet är och att döden har känts som en okej utväg. Och så blev det ju... sorgligt nog.
Det var ett väldigt fint avsnitt. Det berörde mig så mycket. Bästa Ted och Kenneth ❤️
