Hej!
Tack för all feedback på förra inlägget. Verkligen.
Jag kanske "tog i" men jag blev verkligen förbannad när kommentaren kom.
Jag kände bara va?! Jag ger allt jag har. Verkligen allt. Lite till och det kanske bara tar stop och livet blir kaos istället.
Jag är oerhört tacksam för allt vi har, har möjlighet att göra osv, men visst önskar jag innerst inne att jag hade mer tid. Det önskar väl alla, men jag vägrar att "ge upp" det jag har byggt upp i 10 år (ja så länge har jag jobbat med det jag gör) för att jag skaffar barn. Gäller ju att balansera och få ihop allt. Vi hjälps åt, inte bara jag och Kim men också våra familjer och vänner hjälper oss. Utan er skulle vi inte kunna ha våra företag. Eller utan er skulle vi inte kunna vara en familj. Då hade vi fått välja, och det hade varit hemskt! Jag tänker istället vilken tur vi har som kan kombinera allt!
Visst inga pengar i världen kan hjälpa en när det verkligen krisar (sjukdom, skilsmässa, depression, ja allt det där)
Men om allt flyter på i livet är det jäkligt skönt att ha dem. Jag finner liksom ett lugn... Jag känner mig trygg. Väldigt svårt att förklara, men pengar för mig är en enorm trygghet och jag har stor respekt för dem eftersom jag vet hur mycket arbete det ligger bakom alla slantar som trillar in.
Även om jag bara tjänade hälften så mycket av det jag tjänar nu så skulle jag fortfarande syssla med det jag gör.
Pengar är inte allt, men mycket.
Kommentarer
Trackback
