emelie

Alla är nu friska förutom att jag fortfarande (såklart) har ont. Jag fullkomligt lääääängtar till jobbet och få in rutiner. Längtar att få till en vanlig vecka med dagis, träning, kunna äta mat och njuta. Jobba. När allt klaffar! 

Jäkla människa som glömmer när allt rullar så bra. Då minsann gnäller man. 

Fast jag vägrar liksom ge mig. Man skulle kunna lägga sig ner på golvet och gråta en skvätt när man är ensam (har ont och är lättirriterad) med två barn och så ska man försöka få till både de ena och det andra - men hey, man får fråga om hjälp helt enkelt. 

Jag behöver inte klara allt. Jag har legat på kvällarna och tänkt på en kund, jag lovade faktiskt att förlänga sladdarna till ett par fönsterlampor han köpte i lördags. Och nu har jag inte hunnit det. Hahaha va fan lägg ner Emelie! 

Be om hjälp var det ja! 

Snällaste Mary tog hand om Alicia idag när jag var hos tandläkaren. 

Mina barn tycker väldigt mycket om hela familjen Wåhlstedt. 

Sen finns det dem som har det värre, som är sjuka jämt, som oroas och som lider. Som inte kan ta till någon hjälp. Som kanske inte hittar några svar. 

Min brorsdotter har varit sjuk sedan oktober och de hittar inte felet. Även om det inte är livshotande så är det så påfrestande att oroas och inte få svar!

Det värsta är ju att behöva oroas för sitt barn. 

Jag har oroats över Alicias liv en gång för nästan ett år sedan. När man känner; nu är det fan kört. När nästan kroppen lämnar en och man blir sådär kallsvettig, det hugger till som det gör när man precis halkar på en isfläck och det sticker i hela kroppen. Vardagskrämpor i form av magsjuka, nässelfeber och tandvärk tar jag alla dagar i veckan bara jag aldrig behöver känna den känslan och rädslan igen. 

Nej hörrni, vi har det bra nu. Kim är äntligen hemma och jag ska jobba fre, lör. Då kan ju jag äntligen fixa fönsterlamporna till den där kunden ;) 

Klart slut!