emelie

Suzanne Sjögren berättar om dotterns kamp mot leukemin och herregud vad berörd jag är. 

När hon pratade om nålar, sondmatas och när barnet är "livlöst" och bara ligger där med slangar, så får jag flashbacks om vad vi var med om när Alicia bara var 10 dagar gammal. Hur liten och hjälplös hon faktiskt var, paniken i mig när hon chipppade efter andan här hemma och jag visste fan inte vad jag skulle göra! 

Det som har gjort mig ganska upprörd såhär efteråt är att vi blev hemskickade första gången vi åkte in till Huddinge. Att det inte var så farligt och vi skulle fortsätta med koksalt och nässug. Jag förstår inte varför RS-testet inte gjordes då? 

Men man ska lita på sig själv som förälder och stå på sig. Så vi åkte tillbaka 2 dagar senare för jag klarade inte av att känna att något var fel. Hon blev inte bättre, spydde, ville inte äta.

Andra gången så gjordes testet direkt och när det visade sig vara positivt blev det en jäkla fart på dem och hon fick den hjälp hon verkligen behövde! 

Nu går ju detta såklart inte att jämföra med leukemi som är en kamp som kan pågå i flera flera år... Men att tro att sitt barn inte ska klara sig är nog detsamma.