Jag är deppig. Det har hänt saker lite här och där och samlar jag ihop dem så känner jag mig väldigt ensam och att jag inte kan göra ett SKIT för att fixa dem!
Wilma har blivit väldigt sjuk och hon är i Grekland och jag kan inte göra ett dugg. Inte ens vara nära och sprida trygghet.
Jobbsituationen är också jobbig, även om det "funkar" så är jag inte nöjd när inte allt flyter på. Jag skulle lätt kunna börja jobba i augusti och ta tag i problemet om bara det fanns möjlighet för Kim att vara hemma en månad eller två. Då skulle pusslet gå att läggas. Jag tänker på det här väldigt mycket och igår bara brast allt. Kim var i Trosa (från kvällen innan) och jag var hemma med barnen (som vaaaanligt) och jag kände bara ren jävla hopplöshet. Mitt liv och det jag har byggt upp inom karriären är fan lika mycket värt som hans. Typ så kändes det. Varför ska jag behöva stå vid sidan om och känna såhär? Jo för att jag har skaffat barn. Men va fan, allt kan inte rinna som klaraste vatten jämt.
Jag vet, här sitter vi med två barn och två företag och pengar som bara läggs på hög för vi letar efter ett perfekt hus så vi kan leva på vårt drömliv. Stackars oss va? Men jag ska säga er att det är fan inte lätt att slitas mellan dessa två saker. Inte hela tiden är det såhär, men just nu är det så och tom jag som planerar allt vi gör i detta hushåll i flera veckors tid framöver kan inte lösa detta.
Och alla andra då? Som också har problem som inte går att lösa. Nja...er orkar jag inte tänka på, men jag vet att ni finns och då känns det en aning bättre att jag inte är ensam om att vilja försvinna bort ett slag. Tänka ut en plan, och sedan försöka genomföra den.
Inte nog med det så tappar jag allt hår och min fladdermage gör mig osäker i bikini.
Så nu är jag klar.
