emelie

Kl 08 blev vi väckta och då var det dags för inhalering. 

Resten av dagen har Alicia för de mesta sovit men vi har haft läkare hos oss, och sedan de vanliga:

Pumpat mjölk, suttit och guppat på en pilatesboll för att lösa upp slemmet, bytt blöjor och vägt blöjor, sugit ur massa snor, osv... 

Vid kl 17 fick vi veta att vi skulle bli förflyttade. Alicia flyttades över till RS-avdelningen som kallas för husmusen. Där får hon övervakning 24 h om dygnet av en sköterska. Jag får inte sova med henne så jag fick ett eget rum. Kändes ju helt fel, och att vi går bakåt istället för framåt men tydligen så är Alicia den enda patienten just nu med RS så de öppnade upp den lilla avdelningen bara för henne. 

När jag lämnat Alicia så gick jag tillbaka till vårt gamla rum för att packa ihop våra saker och då frågade en sköterska:

-känns det okej? 

Då började jag storgråta och sa att det inte alls kändes bra. Och att det var jättejobbigt. Jag har haft Alicia PÅ mig sedan hon föddes. Så helt plötsligt får jag inte ha henne hos mig. 

Jag får gå in på husmusen hur ofta och länge jag vill, men det är ju inte samma sak. Jag vill höra hennes små andetag och finnas där för henne om hon gråter. Hur ska jag kunna höra det när jag ligger på ett rum 20 meter ifrån henne? 

När ska jag vara på mitt rum och när ska jag sitta på en stol bredvid henne? 

Kvällen har varit väldigt jobbig för mig och jag hatar att det snart börjar bli läggdags, då jag kommer få gå ensam in till mitt rum. Fan jag vill inte! 

Kim kom hit vid halv sju ikväll, vi åt middag tillsammans. Pratade, han fick mig att känna mig lite bättre. Jag måste bita ihop, men det är helt galet hur mycket känslor som sprutar ut ur mig. Jag har en underbar familj, en nyfödd bebis och ändå känner jag mig så jävla ensam. 

Ibland är det inte lätt att vara mamma. 

Vid nio åkte Kim hem för att hämta Junia hos mina föräldrar. 

Jag försöker koppla bort Junia... Jag kan inte ens tänka på hur mycket jag saknar henne. Så fort jag låter mig själv tänka och längta så börjar tårarna rinna och jag mår så mycket sämre. 

Jag vet att vi är här för Alicias skull, och att detta är BRA för henne. Jag vet allt det där, men det jag skriver är vad jag känner. Jag orkar knappt prata med någon för jag vill inte att någon ska höra mig gråta för egentligen är det inte "så farligt" Alicia mår bra, hon är bara under uppsikt och snart får vi komma hem till vår familj och där kommer allt vara bra.