Ångest...
Nu har vi bara morgondagen kvar, åker hem tidigt på lördag. Båten går 05.30 härifrån.
Så nu börjar den vanliga ångesten komma krypande. Sakta men säkert.
Tänk att vi hade sett fram emot den här resan allesammans i 1/2 år. Nu är den över och jag kan inte låta bli att tycka att allt gick alldeles för fort.
Vi har haft så himla roligt, och jag är lyckligt lottad som har en sådan stor familj. Det är inte ofta vi har möjlighet att träffas och få vara tillsammans 14 pers hela 10 dagar!
Nästan alla åker tillbaka i sommar, dock olika veckor pga av jobb och semestrar. Emilia, Ali och Zakie stannar i Sverige för att lillebror till Zakie är beräknad 13 juli.
Så jag får väl tänka på det istället, börja räkna ner till nästa gång jag får sova i mitt rum, i mitt andra hem. På min ö.
På tal om Zakie så kallar han Junia för Owen. Det är lite kul tycker jag för att Zakie har en killkompis på förskolan som heter Owen. Undrar om han blandar ihop dem eller om han tror att alla kompisar heter Owen. :)
Aja...
Ikväll grillades det oxfilé.
Lyxade till det och gjorde amaretto sour till fördrink och svängde ihop dessert till gänget.
Nu ligger Junia och sover i sin säng, Kim och pappa sitter på terassen och snackar "företag", kl är 23.25 och jag är slut som artist.
Godnatt.
