Tankar...
Ligger i soffan och tänker på livet. För ca 8 månader sedan gick jag på min mammaledighet och kunde knappt förstå hur lång tid det verkligen var. Det kändes jobbigt men bra på samma gång. Visst längtade jag efter att få vara hemma med världens bästa bebbe men jag var också helt spänd och orolig över företaget och det tog ett par månader innan jag verkligen slappnade av att få vara hemma. Tror kanske innerst inne att jag fortfarande inte har det bästa samvetet över att vissa dagar "bara" vara hemma.
Men nu (3 sep) ska jag tillbaka till mitt så kallade gamla liv.Kanske kommer jag längta ihjäl mig eftersom arbetstiderna inte är roliga. Det gör ont. Junia sover när jag åker och sover säkert när jag kommer hem... Första 2 månaderna ska jag försöka så gott jag kan och åka hem tidigare ( eller i TID) så jag hinner vara med henne i nån timme iaf. Så stor förändring, från att vara tillsammans 24/7 till knappt något... Vi får iaf en HEL familjesöndag tillsammans varje vecka. Den dagen kommer vara helig :)
Tror knappast Junia tar skada av att jag blir borta och Kim är hemma, hon har vant sig nu i sommar av att ha oss båda och att pappa finns till hands lika mycket som jag har funnits där. Det är mycket som snurrar i skallen nu... men jag längtar faktiskt tillbaka till jobbet. Men 8 månader... Känns snarare som om jag har varit hemma 3 månader. Scaaaary! Kan tiden stå lite stilla?! när man var gravid var det snigelveckor som kröööp sakta fram, men så fort älsklingsungen kom ut så gick tiden HEMSKT mkt fortare.
