emelie

Ibland förstår jag mig inte på livet. Hur i helvete ska man kunna överleva när man gång på gång får sina fötter undanslagna? Hur ska man kunna stå upp då?
Jag pratar inte om mitt liv nu. Men en som är mig nära.
Jag kan med ord inte förklara hur ledsen jag är och det enda jag vill är att spola tillbaka tiden 2 veckor.
På 2 veckor kan ett liv förändras... HELT. Det kan ta 1 sek också...i vissa fall...
Men att få utstå att förlora sin 2 bästa vänner under loppet av 2 veckor är mer än vad jag skulle klara av.
Jag vet inte vad jag ska göra. Kan jag göra något eller ska jag bara sitta här hemma med min "perfekta" lilla familj och låtsas att det är ok? För det är det inte.
Jag vill bara att allt ska bli bra. Jag hatar att känna när det sticker i hjärtat...är det sorg? eller är det för att jag är orolig? Det är en äcklig känsla som inte borde finnas.
När man är 18 år börjar ju det riktiga roliga livet... eller hur var det?
Jag skäms för att jag inte kan göra något åt saken. Varför känner jag så? Kanske bara för att jag inte vågar tänka på det. Jag kan inte tänka...jag bara skriver. Kan man inte bara få växa upp och leva sitt liv rättvist? Tänka det är är fan najs...mitt liv är ok! Alltid är det något som kommer ivägen och jag hatar det. Låt dem va... i fred.

usch..det blev ingen bra start på veckan. Jag vill ge dig allt och hela världen för att du behöver det. Du ska inte behöva gå igenom det här. Jag är rädd om dig, och jag och mitt liv skulle bli förändrat för resten av mitt liv om du inte tar dig igenom detta tragiska som har skett.


Du är alltid glad och rolig. Men nu är det inte roligt längre. Gnistan måste tändas igen...så är det bara.
Jag älskar dig.