emelie

anledningen till att jag började blogga var ju för att mina föräldrar bor och lever i grekland stor del av året. jag ville att de skulle få läsa vad jag hittar på, och se bilder eftersom det ibland kan gå flera månader emellan gångerna vi ses. flera månader går utan att jag får krama om min mamma o pappa. visst, vi pratar ofta på skype, men det är inte samma sak.

sen så har jag ju min vän cecilia, som arbetar för apollo, som byter land varje säsong. jag vill att hon ska få veta vad som händer här hemma. nu bloggar jag ju inte varje dag, och så. jag försöker skriva så fort jag har tid över, men på sista tiden har det hänt så himla mycket. ibland önskar jag att jag hade min familj närmare så jag verkligen fick prata av mig, gråta, skratta, planera... men det går inte.

jag vill bara försöka förklara varför vissa saker dyker upp här innan jag hunnit säga/visa berätta/förklara det till mina vänner här hemma.  
jag blir väl bara för exalterad.

man räknar helt enkelt med vissa personer. man VET att de kommer vara där oavsett vad. ni andra, som inte tänker så, som tycker allt är fel. var bara tyst. det räcker längre än att kasta ut massa strunt som egentligen inte har med saken att göra. man blir ledsen. jag blir ledsen. jag behöver ingen bekräftelse, inga lyckönskningar hit och dit MEN vänner ställer upp oavsett. ibland kommer det val i livet, man vet varken in eller ut. och det är då ni behövs som mest. när allt nytt läskit händer och man inte vet vart man ska ta vägen, man kanske är virrig, gör konstiga saker men det är inget ont menat.

jag tänker på cecilia när jag skriver det här. när hon miste halva sin släkt i tsunamin. tänk... var snäll och bry er om varandra innan det är försent. jag lovar, jag har inte förändrats innerst inne. det har bara varit 3 intensiva månader som har tagit mycket kraft, skratt och tårar. det har inte varit lätt, men vi har kommit fram till ett beslut. och beslutet är VI.

nä nu ska jag ringa till mormor och säga att jag älskar henne.  ha en bra nationaldag!